På söndagen deltog jag i en viktig debatt med temat ”Vart är vården på väg?” modererad av Ulla-Maj Wideroos och med sakkunnig Stefan Mutanen. I panelen satt Thomas Blomqvist, Fred Granberg, Veronica Rehn-Kivi och jag. I detta inlägg tänkte jag framföra några av mina ståndpunkter när det kommer till vården.
Jag vill se att människan är i fokus när man ser till hur vården ska vara uppbyggd. Jag vill se ett samhälle där alla individer får högklassig vård på svenska och finska. Rätt vård ska fås inom skälig tid och på rimligt avstånd, det oberoende hemort och socioekonomisk ställning. En välfungerande primärhälsovård är A och O. Vidare ska en högklassig specialistvård upprätthållas.
Vi måste satsa på förebyggande arbete och i synnerhet måste det satsas på psykiskt välmående. År 2018 steg antalet sjukpensioner som beviljades på grund av psykisk ohälsa med 700 jämfört med året innan och depression är den största enskilda orsaken till sjukpensionering, hela 3 500 personer gick år 2018 i sjukpension på grund av depression. Både när det kommer till det psykiska välmåendet och till det fysiska välmåendet bör förebyggande satsningar göras, för välmående är viktigt såväl för den enskilda individens livskvalitet som för samhällsekonomin.
Vi behöver flera händer i vården och studier på vårdområdet ska vara lockande. När jag under våren besökte Axxell och vuxenstuderande på närvårdarlinjen berättade de att de under sina praktikperioder på fältet fått kommentarer om att de ännu hinner ångra sig och börja studera någonting annat. SÅ SKA DET INTE VARA! Yrken inom vården får inte vara så stressfyllda att individen för ofta känner att hon/han inte hinner utföra sitt jobb väl. Dessutom ska satsas på att minska slitningar i rörelseorganen och sjukpension till följd av dem.
Den senaste regeringen fick inte genom sin social- och hälsovårdsreform och väl så. En reform behövs men man bör genomföra den i mindre helheter och fixa det som behöver fixas. När reformen genomförs ska den utgå ifrån patienten!
